Marley och jag

Marly och jag skriven av John Grogan.

En underbar bok för alla djur- och hundälskare. Men också en bok fylld med humor och härligt skrivspråk. Jag citaterar härnedan ett stycke som står på sista kapiteln:

Ingen kommer nånsin att kalla honom en fantastisk hund - eller ens en bra hund. Han var vild som en furie och stark som en tjur. Han plöjde glatt genom livet med en glöd som oftast förknippas med naturkatastrofer. Han är den enda hund jag någonson känt som blivit relegerad från lydnadsträningen.

Marley var en soffslaktare, en nätdörrsmarodör, en dregeldängare, en sophinksvältare. Vad hjärnkapaciten beträffar räcker det kanske med att säga att han jagade sin svans till den dag han dog och av allt att döma var övertygad om att han stod på gränsen till det stora genombrottet i grenen.

En människa kan lära sig en hel del av en hund, till och med av en så spattig hund som vår. Marley lärde mig att varje dag ska levas med otyglad energi och glädje, att fånga ögonblicket och följa sitt hjärta. Han lärde mig att uppskatta de enkla sakerna - en promenad i skogen, nyfallen snö, en tupplur i en strimma vintersol. Och i takt med att han blev gammal och ledbruten lärde han mig att se optimistiskt på motgångar. Framför allt lärde han mig vänskap och osjälviskhet och, inte minst, aldrig sviktande lojalitet.

Så skrev författaren John Grogan i en krönika åt en tidning som han jobbade på. John och hans fru Jenny skaffade en hund som de snabbt förstod att han var världens värsta hund. Marley levde i 13 år och gjorde livet surt för dem och deras barn men ändå lämnade han ett stort tomt rum när han dog. Vissa hundar kommer man aldrig att glömma även om det kommit in en annan hund i sitt liv. Marley var en sådan hund. Jag hade en hund som jag heller kommer aldrig att glömma trots hon gick bort för 8½ år sedan. Jag vet inte om det är sjukt att ofta tänka på henne? Igår när jag läste boken så föll mina tårar i slutet av boken. Jag tänkte på henne och skickade även några tårar åt henne. Jag kan inte tänka på henne utan att känna mig torr och känslolös.

Moddy var en speciell hund och hon är en sådan hund som kommit till och kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Hon hann bara leva 4 år men hon var nog den dyraste hund i drift jag har haft. Hon förstörde allt, tuggade igenom sofforna, skakade bort jorden från varenda blomkruka jag hade i lägenheten, förstörde många böcker bland annat låneböcker, lekte med mina hörapparater, rev sönder tapeterna och köksskåpsluckor i en hyreslägenhet, skrämde halvt ihjäl barn och vuxna ute på promenader särskilt när hon var okopplad, tog nästan livet av en blind man och med mera... Ändå var hon enligt mig världens bästa hund!

På återseende!