Ulrika fronten

Plats: Drakamöllan september, 2009 Fotograf: Ulrika Granström

Människor får en svacka eller flera svackor någon gång på hela sitt liv. Sista halvåret har jag haft det ganska jobbigt, åkt nerför backar så fort jag klättrat upp. Alltså kändes det som någon gång under våren hade jag snubblat nerför en klippkant och rullat ner. Bara ner och inte kunnat få stopp på rullandet, allting virvlade framför mig. Hur mycket jag än försökte att få grepp på någon rot som stack ut från klippväggen för att stanna, mina händer var väl för svettiga för det kändes som att hur jag än försökte få en fast grepp gled jag bara nerför. Det var så jag kände mig. Sanden och dammen som yrade, min kropp som ramlade hjälplöst ner och slog på allt som fanns på vägen.

Under sommaren kunde jag äntligen börja bromsa upp och börja denna mödosamma klättring upp, då och då snubblade jag till och ramlade bakåt några steg. Men det var bara att kämpa och fortsätta att klättra. Ibland hände det att jag ville bara att ge upp, särskilt ett par gånger hade jag varit mycket nära att bara släppa om greppen och luta bakåt för att falla ner mot någonstans igen. Många saker fick mig att fortsätta att kämpa upp, mina hundar, mina hästar, mina katter, Thomas, min familj och underbara stunder som att åka till Drakamöllan eller rida i Haväng. Vara ute i skogen eller nära havet. Vackra glimtar dök upp hos mig och då orkade jag att gå framåt igen.

Idag kan jag se klippkanten där jag hade för ett halvår sedan snubblat över. Jag försöker nå dit och kravla över kanten för att sedan hoppa och jubla att jag klarade det. Att jag överlevde!

På återseende!