Geocaching är mycket beroendeframkallande. Under hela min semester hade jag bara tänkt på geocaching, suttit och planerat olika rutter och försökt planera in vilka tillfällen jag kan söka upp olika cacher. Det kostar en del med bensin, tid och uppoffringar som till exempel att välja köra ut istället för att hjälpa till här hemma med renoveringen. Jag känner mig lite desperat, nej rättare sagt jag känner en desperation för att passera 500-strecket. Men sen kommer jag nog att vilja komma högre upp på listan...
Man får inget pris, det är den där känsla som man får när man når sitt mål. Ardenalinklick när man samlat ihop 10 eller mer cacher på en dag. Mina ben har fått stå ut med så mycket, i korta byxor med bara knän genom midjehöga nässlor. Bjärnbärsbuskar med skyvassa tassar. Lösa stenar under mina skorsulor med stora risker för att falla ner. Halkat på en brant backe och mitt knä träffade en stor sten. Fulla med rispor, blåa märken, blod på båda benen och armar. Massor med svett som lockat till sig tusentals mygg. Allt det där... Trots det är det ändå så himla kul att cacha. Det är nog lite sjukt... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar