När Thomas kom hem så ruskade jag nästan på honom - Vi måste åka till Lund! Jag måste få en titt på den där cachen som vi missade förra gången vi var i Lund. Har Henrik kommit hem? Vi åker till Nova köpcentrum. Vi måste åka till Lund! Jag ruskade på Thomas kragar och han gick med på det till slut.
Ulrika & jycken och Coolman gjorde sig redo för ett avfärd mot Lund.
SPOILER VARNING!
Light cache - Black version låg invid en bowlinghall, där jag en gång i tiden hade spelat bowling. Liksom har jag en gång i tiden sprungit och låtsades att vara en friidrottare på en friidrottsanläggning som också låg bredvid. Alltså måste det ha varit ... 15-20 år sedan.. Ack vad gammal jag har blivit nu. Tillbaka till cachen, den här hade jag och Thomas försökt att hitta när vi skulle besöka Henrik för någon vecka sedan. Men då hade vi en tid att passa. Idag stod vi och övervägde olika alternativ... Jag förstod inte riktigt med poängen "390 nm", skulle man ha ett kraftverktyg? Vi kollade lite omkring och förstod ingenting. Vi diskuterade också vilka verktyg eller utrustning som bör ha.
Light cache..Black version.... Tänkte jag. Kanske vi skulle komma tillbaka när det mörknat och se vad som finns? Då utbrast Thomas att det kunde ha med lys att göra. Såna där lampor som brukar lysa upp konst på kvällarna. Kanske det?
Vi var där ca 30 minuter och bestämde till slut att återvända någon kväll, en annan dag...
Vi skyndade oss till Nova köpcentret. Thomas ville in och handla, jag ville vi skulle äta på MAX först. När han var inne och beställde mat satt jag och tänkte att det borde finnas en cache här i närheten. Surfade på internet från min kära mobiltelefon och fick en träff. En mystery - Shopping Frenzy. Ajdå, jag som har svårt för mysterycache, vissa är lätta att lösa och andra är svåra. Där satt jag och läste igenom hela texten på min mobiltelefon och funderade... Kanske skulle jag lösa det hemifrån? Då kom Thomas med maten och vi åt. När vi hade ätit tittade vi på klockan och såg det var en halvtimma kvar innan Nova stängdes så vi sprang in.
När jag gick in och såg en sak som fick poletten att trilla ner. Jag stannade framför och tog framför min mobiltelefon igen för att läsa hela texten igen. Jag tänkte att det skulle vara värt ett försök så stod jag framför saken och klottrade ner något på mitt block. Dock var det lite lurig med en siffra... Thomas surfade nu på min mobiltelefon och jämförde - de som inte fanns på Nova finns på nätet, den information använde vi. Vi hittade 4 saker som inte finns på Nova men de finns på nätet, liksom tvärtom de finns i nätet men inte i Nova. Vi fick alltså fram 4 olika koordination men de låg nära varandra så det skiljde bara åt sig några få metrar.
Yes! Vi hittade dagens första cachen!!!
Därefter körde vi en runda i Lund och sen vidare ut på landet på väg till Dalby. Därifrån körde vi snabbt hem. Några bilder från min vanliga digitalkamera:
I.R.C. (Sweden) & TB Pit Stop - The Last Sphinx låg på en mycket välbekant plats för mig. När jag läste beskrivningen av cachen visste jag exakt var den låg. Nära till cachen låg en skola som jag har gått i många år, senare hade jag skälv jobbat där. På parken har jag flera gånger som barn utforskat, lekt och ritat av blommorna. Vid äldre ålder hade jag tagit promenader där många gånger. Kändes så rolig att en cache låg här! :)
Utanför Lund:
Ett gammalt vandrarshem (The Art of Decline - La Strada)som en gång i tiden hade varit fylld med aktiviteterna. Men dock tyckte vi att vi såg någon inne i huset...
Ett annat förfallet hus där en cache låg gömd, The Ghost´s Lodge.
Huset som Gud glömde.
Dagens mest läskigast cache låg där fåren gick och betade. Jag avskyr kor och får, rättare sagt de flesta djur med horn. Jag är rädd för dem, för jag vet hur förbaskat ont det kan göra om de skulle stånga på mig... När jag var runt 5-6 år gammal skötte min syster om ett par hästar. På gården gick en get och betade. Tydligen förstod geten att jag var rädd för den för varje gång jag kom på besök kändes det som geten stirrade på mig. En dag sprang den och jagade efter mig, uj vad rädd jag blev...
Han ville bara leka var den förklaring jag fick av ägaren. Men jag blev blev så rädd att i fortsättningsvis fick ägaren binda fast geten när vi kom på besök. Där efter har jag alltid haft svårt för dem.
Förra året skulle jag ta en cache utanför Brösarp, mer om dagen kan ni läsa på den här sida: Min dagbok på hemsidan. Visserligen tog jag den men det dröjde länge innan jag kunde gå tillbaka till bilen. Korna var för nyfikna, de sprang faktiskt efter mig och jag fick springa som en galning tillbaka till tryggheten. Sedan stod de och stirrade på mig medan jag kurade ihop mig för att gömma mig. Jag tror det dröjde nästan 1 timma innan de tröttnade och gick sakta därifrån så kunde jag smyga iväg till bilen.
Ett minne från förra årets skattjakt....
Okej, tillbaka till nuet. I allafall när jag stod inför cachen Biskopens borg och såg att ängen kryllade med får. Jag såg också några stora baggar med riklig stora och tjocka horn. Jag bad Thomas att stanna där han var med hundarna så skulle jag övervinna min rädsla, jag gick sakta genom flocken med hjälp av en lång träpinne. De stirrade på mig och jag undvek deras blickar. Hela tiden hörde jag en röst bak i mitt huvud, Låt dem inte känna av din rädsla! För då vill de skrämmas ännu mer! Området var ett naturreservat, en gammal borglämning ska finnas där. Men jag såg inte dem för det enda som intresserade mig var att logga snabbt och skynda bort därifrån. När jag hade loggat boken och var på väg tillbaka. Stod en riktig stor bagge och glodde på mig. Han stod precis på stigen.
Tagen med min mobiltelefons kamera, därav dålig bildkvalitet.
Direkt fick jag en känsla av att han var en ledare.
Fan! tänkte jag och kände hur paniken inom mig blomstrade upp. Så fick jag andas lugnt och tänka på andra saker. Till slut lämnade baggen stigen men stod precis vid stigen och betade. Jag gick sakta förbi och undvek att titta på honom. Jag kände hans blickar på min nacke samt kände jag hur svetten rann nerför min rygg. Ulrika, lugn! Dom går på naturreservat område och så måste dom vara snälla mot friluftsmänniskor.
YES! Jag fixade det, jag klarade att gå genom fåren och baggar ca 170 meter. Vad glad jag blev när jag kom till bilen. :)
Geocaching är ett bra sätt att övervinna sina fobier och rädslor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar