Adrenalin klick

I lördags när jag var ute och red Börje på en härlig kväll. Börje har faktiskt börjat att bli duktig, han protesterar inte längre när vi ska lämna gården och testar inte lika mycket mera. Antingen har jag blivit en tryggare ryttare som har mer självtroende än vad jag hade för ett år sedan.

I allafall skrittade vi längst en traktorväg och höger om oss sträckte ett åker så långt ögat kunde nå och vänster om vägen löpte taggbuskar, diken och på den andra sidan om buskarna låg också ett åker. Jag såg ett rådjur stå vid kanten av buskarna och smög försiktigt över vägen för att beta gräs vid åkern. Den tittade upp och såg på oss. Börje spetsade öronen och saktade av. Jag njöt av fina utsikten och smackade på Börje att skritta framåt. Rådjuret vände sig om och försvann in bland buskar, sedan hoppade det ut igen och försvann in. Det pendlade mellan vägen och buskarna ett par gången och då slutligen bestämde den för att stå på åkern till höger. Börje hade nu stannat och jag smackade på. När vi närmade rådjuret och plötsligt hoppade ett till rådjur ut och ställde sig mitt på vägen. Börje gjorde en tvärstopp och var nu ordentlig tittig. Rådjuret som stod på vägen tittade på oss, gick några steg mot oss. Nu var de två rådjur ca 7-10 meter framför oss. När vi närmade dem och det var väl ungefär 5 meter till dem uppenbarade plötsligt 10 st rådjur vänster om oss. De flög upp från buskarna och spred ut sig samtidigt som Börje gjorde en tvärhalt för att sedan snurra 90 grader till höger och satte i full galopp över åkern. Han skenade samtidigt som han bockade, han försökte kasta av mig och jag kände hur jag gled till vänster.

Första sekund tänkte jag att jag skulle hoppa av sadeln för att inte bli illa slagen när jag blev avkastad. Nästa sekund tänkte jag på följande risker med en skenande häst utan ryttare på rygg:
- Hästen kan bli allvarlig skadad.
- Konsekvenser kan bli dyra.
- Min fina sadel som kostar xx xxx kr kan bli repad och skadad.
- Hästen måste kunna lita på mig i alla situationer.
- Timmar av träningar skulle bli bortslängda.

Snabbt rätade jag upp och anpassade till Börjes bockningar och jag började faktiskt att skratta. Min goa och snälla häst. Lutade mig bakåt och satte mig tungt ner på sadeln, bromsade ner Börje och gav lugnande signaler. Mitt på åkern lugnade han ner sig och jag undrade om någon såg oss? Till slut stannade Börje och flåsade medan jag tog 10 djupa andetag. Klappade Börje och vände om oss tillbaka till samma plats. Till min stora förvåning accepterade Börje det. Vilken skillnad om det hade hänt för 1 år sedan. För halvår sedan skulle Börje säkert bråka och vägra att gå tillbaka.

Det bevisar att jag blivit bättre som ryttare och att Börje litar på mig.

Min goa Börje! ♥ ♥