Inglourious Basterds

För närmare 2 veckor sedan tror jag, gick jag ut på bio med Thomas och Jonas.
Vi tittade på en film som heter Inglourious Basterds regisserad av (enligt mig) en grym regissör Quentin Tarantino. Jag tror att om man tycker om Quentin Tarantino så kommer man att älska denna film. Jag älskar den!

Filmen är en riktig hämndorgie. Vilket som ligger på Tarantinos specialitet, som man kan läsa på DN: ".. ju längre en dialog pågår i en Tarantinofilm, desto säkrare är det att allt kommer att ta en ända med förskräckelse. I synnerhet om ett till synes ömsesidigt samtal är omgärdat av sirliga och respektfulla åtbörder, i sig bara ett mått på den civilisatoriska fernissa som ofelbart utmynnar i brutalitet."

Thomas tyckte att ibland blir dialogen för långa i filmen men då brakar det bara ihop till slut efter denna långa dialog. Det är typiskt Tarantino. Det kan man se på följande filmer som han gjort som till exempel Kill Bill och Reservoir dogs. Den här filmen är grym bra tycker jag, jag älskar bara Brad Pitt och Christoph Waltz i denna film.

Trailer.

Tidsresenärens hustru

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger

Redan efter 10 sidor undrade jag vad det var för en bok jag hade framför mig. Det var svårt att hänga med i början men ändå kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Jag måste få fortsätta att läsa och därefter gick det mycket lättare. Författaren skrev på ett fantastiskt sätt och vilken kärlekshistoria.

Längtan och väntan efter sin livskamrat kan vara väldigt svårt men när man är kär så finns det inget som kan hindras ifrån att älska. Clare var 6 år gammal när hon träffade Henry förförsta gången och då var han 36 år gammal. Men Henry var 28 år när han träffade Clare för första gången då hon var 20. Jag imponerades djupt av hur författaren kunde hoppa mellan olika tidsbegrepp och hitta med olika paradoxer.

Clare är en underbar och tålmodig kvinna som älskar Henry av hela hennes hjärta, hon accepterar honom och hans fel. Hade det inte varit för Clare skulle Henry för länge sedan sjunkit ner i träsket. Men det var nog ödet som förde dem ihop.

Jag grät när jag kom till sista sidorna, jag vet inte om det berodde på att jag låg på sängen och längtade efter Thomas som just nu är på en jobbresa. Jag har inte sett Thomas på 1 vecka och det dröjer till imorgon kväll då kan jag få se honom igen. I allafall grät jag när jag kom till de sista sidorna, att kärlek kan känna ont och ensamt ibland men ändå ska vi glädja oss vid att vi får lyckan att uppleva kärleken.

Boken har blivit till en film också, filmen kommer till Sverige den 9 oktober.

Klyftan av Nicholas Evans

Klyftan av Nicholas Evans

Samme författare hade skrivit Mannen som kunde tala med hästar, en bok som jag läste som ungdom. Då tyckte jag att boken var väldig bra. Sorglig och vissa delar av boken minns jag fortfarande. Jag hade därför nog lite för höga förväntningar när jag köpte Klyftan. Jag blev väldigt besviken och hade kämpat mycket igenom att läsa fram till sista raden. Den första halvan var seg och jobbigt att läsa, när kommit till mitten blev boken bättre och slutade bra.
Historien är bra, om det var en annan författare kanske skulle boken vara bättre än vad den är idag.

Nu börjar jag med nästa bok och hoppas att den blir bättre.

På återseende!

Mina senaste cachar.

Jippie, nu har jag över 700 funna cacher på min meritlista .

Här nedan visar jag några bilder från senaste cachar. Så...
Varning för spolierbilderna!!!

Cachens namn: MB#169 Railroad bridge


Jag kom från ett fel håll, men så fanns det ändå en gång där underbron. Cachen ligger gömd på andra sidan om bron. Träplankorna var ruttna och jag var ensam när jag cachadeså jag gick försiktigt över. Träplankorna knarrade och sjönk ner under vattenytan. Men så hittade jag cachen och loggade den.

Cachens namn: Adventstid i Bovallstrand


En rolig bild tycker jag. Jag håller om pennan och har blå regnjackan på mig. De övriga två är mugglare som följde med mig på en geocachingrunda i Hunnebostrand.

Cachens namn: Sveatorget


Jag träffade på en annan cachare som heter Kolare, som även äger denna cache som jag hittade på Sveatorget i Dalarna. Kolare hade till och med varit med på ett TV program - Draknäset.

Ja, jag cachar ibland och har lite mindre än 300 kvar till 1000 funna cacher.
Geocaching är en rolig fritidsaktivitet. Man får se mycket och uppleva mycket...

Läs även andra bloggares åsikter om geocaching

Stor häst - litet mod

Häromdagen när jag var ute och red på Börje. Vi kom till en gård som Börje hade visat tidigare att han inte tyckte om den. Vi skulle passera gården, en mycket välvårdad gård med perfekt trädgård, grässtråna var perfekta, fönstren var blanka och till och med brevlåda var mycket blank. Ingen hund eller katt var i närheten. Jag tror inte ens de har något djur. Ändå var det något med gården som Börje tyckte var skumt. Han vägrade att passera och började att vända om.

Nej, sade jag och vände om Börje. Han rörde inte på sig och flyttade inte hoven fram. Efter en stund backade han och vände om sig. Vi snurrade och till slut försökte Börje att hitta andra vägar som att gå ut på åkern. Nej sade jag och styrde tillbaka upp till vägen. Återigen backade han ner mot åkern och då var det bara att hoppa av Börje.

Jag ville absolut inte låta honom att vinna så jag gick bredvid och ledde honom förbi gården.

Börje är mycket snäll men kan vara en åsna ibland. Då gäller det att vara bestämd och visa för honom att han inte ska fåna sig och lita på mig. Början när jag fick hem Börje var han lite svår att leda, jag tappade grimskaften ett par gånger och det utnyttjade Börje. Men småningom när jag lärde känna honom bättre blev vår relation bättre. Nu är det väldigt länge sedan han försökte slita ifrån mig. Men det kan han göra om någon ny person vill leda honom... :)

Börje har en rolig personlighet, han avskyr flughuva. Alla dessa små rep som hänger framför hans ögon. Nej då tar han sönder den. Jag vet inte hur han bär åt sig det men han tuggar flughuvan till små bitar. Första gången tog han bara av huvan. Jag hängde tillbaka, nästa dag tog han av den och hade trampat undan på den så det tog lite stund för mig att hitta den. Men så gjorde jag det och hängde den igen på Börjes huvud. Tredje gång tog han av den och slet sönder huvan till små bitar. Otroligt!!!

Jag trodde inte en häst kunde göra så. Nåja, jag hade en annan i förrådet som jag gav till Börje. Då visade han tydligt att han inte ville ha den, han tog av den.
Nåja, så får han skylla på sig själv när flugorna irriterar honom. Börjes lugg är för kort så den skyddar inte hans ögonen.

På återseende!

Börje - världens goaste

Idag tömkörde jag Börje. Det gick bra. Det blir bättre för varje dag som kommer. Att lyfta upp hans hovar krävs det att man ska ha tålamod. Särskilt höger framhov är han väldig rädd om. Idag gick det bra att lyfta upp hans hovar men jag krafsade inte på dem, bara klappade på sulan och plockade ut skit med mina fingrar. Börje blev först lite förvånad så han protesterade inte först.

Jag tror på variation!

Efter tömkörning släppte jag lös Börje ute på paddocken. Han skuttade omkring och sedan efter en stund hittade han en perfekt gräsfläck som han absolut ville rensa upp. Jag tog grimman och grimskaft och Börje såg det, han flyttade på sig ju närmare jag kom. Ibland rusade han iväg. Han pendlade mellan två gräsfläckar och jag tänkte hur jag skulle få fast honom.

Då var det bara att hämta en longeringpiska och jag slog ner bredvid gräset samtidigt som jag stod i vägen för honom så att han inte skulle springa till nästa gräsfläcken. Jag beordade honom att stanna, först sket han i och rusade förbi mig. Då var det bara att vifta med piskan och lilla jag blev till en riktig bitchig kvinna. Till slut stannade han en bit från gräsfläcken och jag sade till honom:
Nu rör du inte ur fläcken!

Lilla Börje, världens matgladaste pålle som dessutom tycker allt arbete i paddocken är så tråkig!

Ensam hemma ikväll.. igen.

Ikväll ska jag blogga massor och uppdatera min hemsida med smaskiga nyheter (på hundfronten). Men först ska jag gå ut en runda med mina hundar.


Thomas med mina hundar på Ales stenar.