Marley och jag

Marly och jag skriven av John Grogan.

En underbar bok för alla djur- och hundälskare. Men också en bok fylld med humor och härligt skrivspråk. Jag citaterar härnedan ett stycke som står på sista kapiteln:

Ingen kommer nånsin att kalla honom en fantastisk hund - eller ens en bra hund. Han var vild som en furie och stark som en tjur. Han plöjde glatt genom livet med en glöd som oftast förknippas med naturkatastrofer. Han är den enda hund jag någonson känt som blivit relegerad från lydnadsträningen.

Marley var en soffslaktare, en nätdörrsmarodör, en dregeldängare, en sophinksvältare. Vad hjärnkapaciten beträffar räcker det kanske med att säga att han jagade sin svans till den dag han dog och av allt att döma var övertygad om att han stod på gränsen till det stora genombrottet i grenen.

En människa kan lära sig en hel del av en hund, till och med av en så spattig hund som vår. Marley lärde mig att varje dag ska levas med otyglad energi och glädje, att fånga ögonblicket och följa sitt hjärta. Han lärde mig att uppskatta de enkla sakerna - en promenad i skogen, nyfallen snö, en tupplur i en strimma vintersol. Och i takt med att han blev gammal och ledbruten lärde han mig att se optimistiskt på motgångar. Framför allt lärde han mig vänskap och osjälviskhet och, inte minst, aldrig sviktande lojalitet.

Så skrev författaren John Grogan i en krönika åt en tidning som han jobbade på. John och hans fru Jenny skaffade en hund som de snabbt förstod att han var världens värsta hund. Marley levde i 13 år och gjorde livet surt för dem och deras barn men ändå lämnade han ett stort tomt rum när han dog. Vissa hundar kommer man aldrig att glömma även om det kommit in en annan hund i sitt liv. Marley var en sådan hund. Jag hade en hund som jag heller kommer aldrig att glömma trots hon gick bort för 8½ år sedan. Jag vet inte om det är sjukt att ofta tänka på henne? Igår när jag läste boken så föll mina tårar i slutet av boken. Jag tänkte på henne och skickade även några tårar åt henne. Jag kan inte tänka på henne utan att känna mig torr och känslolös.

Moddy var en speciell hund och hon är en sådan hund som kommit till och kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Hon hann bara leva 4 år men hon var nog den dyraste hund i drift jag har haft. Hon förstörde allt, tuggade igenom sofforna, skakade bort jorden från varenda blomkruka jag hade i lägenheten, förstörde många böcker bland annat låneböcker, lekte med mina hörapparater, rev sönder tapeterna och köksskåpsluckor i en hyreslägenhet, skrämde halvt ihjäl barn och vuxna ute på promenader särskilt när hon var okopplad, tog nästan livet av en blind man och med mera... Ändå var hon enligt mig världens bästa hund!

På återseende!

Nej jag bantar inte!

När jag kom hem till mina föräldrar igår, blev min syster väldigt förskräck över att se mig. Liksom min mor men hon brukar vara försiktigt med att visa vad hon egentligen tycker. Min syster är en cool person som säger precis vad hon tycker. Dessutom alltid ärliga åsikter.

Vad fan har hänt med dig? Bantar du? ropade hon när vi träffades.

Jag skakade på huvudet, jag är allergisk mot ordet banta. Jag avskyr det där ordet och ogillar starkt att folk ska följa dieter och såna där TV-program som visar att det finns extrema tjocka människor. Jag kände hur jag fick gåshud när min syster frågade om jag bantade. Naturligtvis hade jag försökt förut men att följa dieter är absolut inte min grej.

Nej, jag bantar inte alls! Det försökte jag övertyga för min syster. Jag har bara så mycket att göra så att jag har inte tid att äta. Jag har 3 hundar, 1 katt och 2 hästar. Jag försöker tillfredställa deras behov såsom långa promenader med hundarna, träning med Lucky och stalluppgifter i hans stall, då och då en promenad med Hrönn och leka med Joker. Så klart får man massor motion på köpet.

Bara så ni vet, jag bantar inte!

Åldersnoja

Igår morse stod jag framför spegeln och tittade på mig själv. Då var det första gången en skrämmande tanke dök upp för mig: "Hm, har jag fått några rynkor än?". Tidigare hade jag aldrig tänkt denna tanke på ett seriöst sätt. Men igår stod jag ganska länge och bara tittade på mitt eget ansikte. Jag försökte att tänka hur jag såg ut för 10 år sedan. Till slut kom jag fram till denna slutsats:

Jämfört med för 10 år sedan ser jag nog lite mera mognare och kvinnligare ut idag. Eller rättare sagt klokare idag än för 10 år sedan. Fast det viktigast är att jag känner fortfarande igen mig själv när jag ser på mig själv.

Senare på dagen träffade jag min mor. Jag kunde inte låta bli att tänka hur jag skulle se ut om 30 år. Jag hoppas att jag fortfarande skulle kunna känna igen mig själv.

Snacka om vilken åldernoja jag hade igår! :)

Den fagra oktober

Idag övertalade jag Thomas att hänga med ut på en geocachingrunda på vägen till Löderup. Där han skulle hämta nya däckar som han köpt till bilen. Vi körde hemifrån runt halv 8 på morgonen och på ett par timmar hann vi att hitta 9 st cacher på vägen till Löderup.

Dagens första cache - Krageholmssjön.
Där passade Thomas på att rasta hundarna medan jag tillsammans med Vito gick genom buskage ner mot sjön för att leta efter cachen. Det var en sådan vacker morgon. Vilka höstfärger! Hit ska man komma till en tidig morgon när imman lyfter upp från vattens yta.


Foto: Ulrika

Nästa cache - Marsvinsholm.
Nästa cache låg inte så långt bort, nämligen på Marsvinsholms slott som byggdes mellan 1644 och 1648 av Otte Marsvin. Här har betydelsefulla personer besökt som bland annat Carl von Linné under hans skånska resa 1749 och medlemmar ur kungafamiljen. Faktsikt var det här som Gustav IV år 1805 förklarade krig mot Napeoleon. Det var också här som Sverige började med de första odlingar av sockerbetorna.


Foto: Ulrika


Foto: Thomas

Dagens 3:e & 4 cacher - Disas Ting "The hard way or the easy way?" & Svarte.
De båda cacher ligger gömda i Svarte. Förstnämnda finns det en stensättning som är från yngre bronsåldern, det finns olika tolkningar om denna plats. År 1920 gjordes en arkeologisk undersökning av platsen och då fann man brända människoben spridda. Graven är från äldre järnåldern. Men enligt en annan undersökning finns det en grav från ca 3300 f.Kr. Oavsett det finns det ändå en skön utsikt därifrån.


Foto: Ulrika

Cachen helt i sin ordning!


Foto: Ulrika


Foto: Thomas

Dagens 5:e och 6:e cacher.
De två cacher var inne i Ystad som jag inte tagit tidigare. Det roliga med att när vi höll på att försöka smyga in på en cache dök en karl upp. Han gav ett tumme upp tecken när vi försökte att låtsas om att beundra gatan som vi stod på. Han försvann ur vårt sikte så passade Thomas på att ta ner cachen som låg fast på en vägskylt. Jag höll på att logga på remsan när karln dök upp igen och gav oss en ny loggremsa. Den jag höll i var full. Ah, det var cacheägaren :).

Dagens 7:e, 8:e och 9:e cacher .
Dessa låg gömda mellan Skillinge och Brantevik. Självklart bland stenar som jag för övrigt avskyr. Det är så jobbigt att leta bland stenrösar och ta upp stenar och kolla under dem. Särskilt om GPS:en inte nollar. Men ändå finns det historia på dessa platser så det var ändå värt ett besök på dessa platser.

Så var det slut med dagens geocachingrunda, dels för vi kom till Onslunda för att njuta av varma kaffet hos Lena och dels för Thomas skulle iväg till Malmö i kväll.

Tack för idag!

Geocaching på väg till Lund

Igår körde jag till Lund för att återlämna några låneböcker på tre olika biblioteket. Puh, vilket jobb var det att köra mellan tre olika biblioteket som tillhör Lunds universitet.

I allafall passade jag på att geocacha på vägen dit/hem. Tyvärr inte så många bilder..

Gårddagens 1:a cachen
Cachen hette Möhippan/The Hen Party, den var en lätt cache. Tydligen blev mannen beordad av kvinnorna att lägga ut en cache så att hans flickvän skulle hitta den under en möhippa. I den skulle det ha funnits en möhippekit åt henne. Kul idé :). Idag är de båda gifta läste jag på logg.

2:a cachen
Valleyvillage Southforest (Dalby Söderskog). Här hade jag varit tidigare med samband av en ekologi kurs som jag läste på Malmö Högskola för några år sedan. Då hade min klass åkt hit för att inspektera parken/skogen. År 1918 skapades den och man trodde att den var en rest av ursprunglig urskog. Växtligheterna där är väldigt rikt och mycket vacker. När jag gick ut för att leta efter cachen fick hundarna följa med så att de blev ordentligt rastade innan vi skulle till Lund.

Foto: Ulrika
Det kändes som tiden stod helt stilla när vi var inne i skogen.

Tredje cachen
Vi närmade oss Lund och jag såg på GPS:en att cachen The Butcher's närmade sig. Den låg i Råby, nästan alldeles vid det elevhem som jag jobbade på förut. :) Det finns en liten historia på platsen, en slaktare bodde här förut.

4:e cache
En multicache, Vipeholm! Eftersom den var en multi innebär det att det är en cache med några steg innan man hittar den slutliga gömma och då kan man logga den. Ledtrådar fanns omkring på Vipeholm så det var kul att kolla häromkring när man har hört så mycket om området.

5:e & 6:e cacher
Dessa två cacher var lite mer som drive-in cache som man hittade snabbt och smärtfritt.

Dagens sista cache...
... och dagens roligaste cache - Tvedöra! Här släppte jag ut hundarna så att de fick rusa av sig efter ha fått vara i bilen ganska mycket när jag var i Lund. Jag valde en annan väg hem via Revingeby och Tvedöra ligger nära till Vombsjö. Det är ett gammalt sandtag som numera är en populär badplats för de som känner till platsen. Det fanns en lite ö ute på sjön och jag förstod nästan omedelbart var cachen skulle finnas. Så det var bara att ta av kängorna för att plaska över. Hundarna blev inte förtjusta först men sedan fick de tokfnatt! :)





Någon hade glömt den här saken som Vito hittade!



Ja, jag hade en trevlig dag tillsammans med mina hundar idag!

Öppet Hus i Skaneyland

Det hade varit en riktig intressant och lärorik dag idag på Skaneyland, Hrönns uppfödare. Jag och Lena var där och lyssnade på vad Niels och Sussie hade att berätta om. De delade så mycket av sig till oss åhörarna. Väldig god lunch och fika. Dagen avslutades med ett besök på Drakamöllan - numera ett av mina smultronställen i Skåne.

Jag blev kär i hingsten Aðmiráll från Skáneyland, han är så vacker. Niels visade 5 islandshästar i olika åldrar och pratade om olika gångarter hos islandshästen samt hur man skulle träna dem för att nå ett gott resultat. En av hästarna var Aðmiráll, som är Mettes (dottern)tävlingshäst. Bilderna härnedan visar Mette på Aðmiráll.



Foto Ulrika

Foto Ulrika

Foto Ulrika

Jag är fortfarande så tagen av dagens intryck som jag fick på Skaneyland tillsammans med Lena. Så jag är glad att jag följde med henne dit. Jag är också så glad att jag köpte en häst av Niels och Sussie.

På återseende!

Hrönn

Foto Ulrika

Hrönn har det bra tillsammans med Munni och det känns skönt. Det som gläder mig mycket är att hon står 15 minuters bilväg hemifrån. Så har jag god kontakt med Lena som kommer till Solbacken varje dag, hon passar på att kolla efter Hrönn när hon är där. Det känns bra också.

På återseende!