Klyftan av Nicholas Evans

Klyftan av Nicholas Evans

Samme författare hade skrivit Mannen som kunde tala med hästar, en bok som jag läste som ungdom. Då tyckte jag att boken var väldig bra. Sorglig och vissa delar av boken minns jag fortfarande. Jag hade därför nog lite för höga förväntningar när jag köpte Klyftan. Jag blev väldigt besviken och hade kämpat mycket igenom att läsa fram till sista raden. Den första halvan var seg och jobbigt att läsa, när kommit till mitten blev boken bättre och slutade bra.
Historien är bra, om det var en annan författare kanske skulle boken vara bättre än vad den är idag.

Nu börjar jag med nästa bok och hoppas att den blir bättre.

På återseende!

Mina senaste cachar.

Jippie, nu har jag över 700 funna cacher på min meritlista .

Här nedan visar jag några bilder från senaste cachar. Så...
Varning för spolierbilderna!!!

Cachens namn: MB#169 Railroad bridge


Jag kom från ett fel håll, men så fanns det ändå en gång där underbron. Cachen ligger gömd på andra sidan om bron. Träplankorna var ruttna och jag var ensam när jag cachadeså jag gick försiktigt över. Träplankorna knarrade och sjönk ner under vattenytan. Men så hittade jag cachen och loggade den.

Cachens namn: Adventstid i Bovallstrand


En rolig bild tycker jag. Jag håller om pennan och har blå regnjackan på mig. De övriga två är mugglare som följde med mig på en geocachingrunda i Hunnebostrand.

Cachens namn: Sveatorget


Jag träffade på en annan cachare som heter Kolare, som även äger denna cache som jag hittade på Sveatorget i Dalarna. Kolare hade till och med varit med på ett TV program - Draknäset.

Ja, jag cachar ibland och har lite mindre än 300 kvar till 1000 funna cacher.
Geocaching är en rolig fritidsaktivitet. Man får se mycket och uppleva mycket...

Läs även andra bloggares åsikter om geocaching

Stor häst - litet mod

Häromdagen när jag var ute och red på Börje. Vi kom till en gård som Börje hade visat tidigare att han inte tyckte om den. Vi skulle passera gården, en mycket välvårdad gård med perfekt trädgård, grässtråna var perfekta, fönstren var blanka och till och med brevlåda var mycket blank. Ingen hund eller katt var i närheten. Jag tror inte ens de har något djur. Ändå var det något med gården som Börje tyckte var skumt. Han vägrade att passera och började att vända om.

Nej, sade jag och vände om Börje. Han rörde inte på sig och flyttade inte hoven fram. Efter en stund backade han och vände om sig. Vi snurrade och till slut försökte Börje att hitta andra vägar som att gå ut på åkern. Nej sade jag och styrde tillbaka upp till vägen. Återigen backade han ner mot åkern och då var det bara att hoppa av Börje.

Jag ville absolut inte låta honom att vinna så jag gick bredvid och ledde honom förbi gården.

Börje är mycket snäll men kan vara en åsna ibland. Då gäller det att vara bestämd och visa för honom att han inte ska fåna sig och lita på mig. Början när jag fick hem Börje var han lite svår att leda, jag tappade grimskaften ett par gånger och det utnyttjade Börje. Men småningom när jag lärde känna honom bättre blev vår relation bättre. Nu är det väldigt länge sedan han försökte slita ifrån mig. Men det kan han göra om någon ny person vill leda honom... :)

Börje har en rolig personlighet, han avskyr flughuva. Alla dessa små rep som hänger framför hans ögon. Nej då tar han sönder den. Jag vet inte hur han bär åt sig det men han tuggar flughuvan till små bitar. Första gången tog han bara av huvan. Jag hängde tillbaka, nästa dag tog han av den och hade trampat undan på den så det tog lite stund för mig att hitta den. Men så gjorde jag det och hängde den igen på Börjes huvud. Tredje gång tog han av den och slet sönder huvan till små bitar. Otroligt!!!

Jag trodde inte en häst kunde göra så. Nåja, jag hade en annan i förrådet som jag gav till Börje. Då visade han tydligt att han inte ville ha den, han tog av den.
Nåja, så får han skylla på sig själv när flugorna irriterar honom. Börjes lugg är för kort så den skyddar inte hans ögonen.

På återseende!

Börje - världens goaste

Idag tömkörde jag Börje. Det gick bra. Det blir bättre för varje dag som kommer. Att lyfta upp hans hovar krävs det att man ska ha tålamod. Särskilt höger framhov är han väldig rädd om. Idag gick det bra att lyfta upp hans hovar men jag krafsade inte på dem, bara klappade på sulan och plockade ut skit med mina fingrar. Börje blev först lite förvånad så han protesterade inte först.

Jag tror på variation!

Efter tömkörning släppte jag lös Börje ute på paddocken. Han skuttade omkring och sedan efter en stund hittade han en perfekt gräsfläck som han absolut ville rensa upp. Jag tog grimman och grimskaft och Börje såg det, han flyttade på sig ju närmare jag kom. Ibland rusade han iväg. Han pendlade mellan två gräsfläckar och jag tänkte hur jag skulle få fast honom.

Då var det bara att hämta en longeringpiska och jag slog ner bredvid gräset samtidigt som jag stod i vägen för honom så att han inte skulle springa till nästa gräsfläcken. Jag beordade honom att stanna, först sket han i och rusade förbi mig. Då var det bara att vifta med piskan och lilla jag blev till en riktig bitchig kvinna. Till slut stannade han en bit från gräsfläcken och jag sade till honom:
Nu rör du inte ur fläcken!

Lilla Börje, världens matgladaste pålle som dessutom tycker allt arbete i paddocken är så tråkig!

Ensam hemma ikväll.. igen.

Ikväll ska jag blogga massor och uppdatera min hemsida med smaskiga nyheter (på hundfronten). Men först ska jag gå ut en runda med mina hundar.


Thomas med mina hundar på Ales stenar.

Nära ögat!

Vi hade varit i Leksand på besök i en vecka förra veckan. Självklart passade vi på att cacha omkring. På köpet fick vi besöka många sevärda platser i Dalarna, vi körde runt sjön Siljan.

Vi kom till Leksand mest på grund av våra vära vänner skulle gifta sig på midsommarafton. På tisdag den 16 juni skulle karln kidnappa blivande (idag är han gift) brudgum för svensexa. Vi bestämde för att låta honom att få en (glad) överraskning att karln kunde vara med, så tog vi en veckas semester och körde upp till Dalarna redan på lördag den 13 juni.

Nästa dag söndag den 14 juni tänkte vi att vi skulle shoppa i Borlänge, på ett köpcentrum Kupolen. Vi trodde absolut inte att blivande (idag gift) brudgum skulle åka och shoppa dagen före en begravning. Så var risken väl minimal att vi skulle stötta på dem. Men väl inne i Dressman butik när vi hade betalt för en skjorta och vände om oss för att gå ut från butiken, såg jag blivande (idag gift) bruden med dottern stå och bläddra igenom olika skjortor.

Helsike tänkte jag. Vi gick förbi henne som var upptagen med skjortorna och hade hon bara tittat upp så skulle hon ha sett mig. Vi nuddade liksom nästan på axlarna och jag tänkte att om hon sett oss så skulle hon förmodligen inte låtsas om oss. Det var blivande brudgum (idag gift) vi var mest rädd för. Just på väg ut såg jag honom. Han tittade på mig men ändå såg han rakt genom mig. Alltså hade vi ögonkontakt med varandra men ändå inte. Han körde en barnvagn framför sig.


Fan tänkte jag. Bakom mig gick karln och jag vände mig om. Han förstod det direkt och vi hukade snabbt ner framför badbyxorna. Vi började att få panik och stirrade desperat på badbyxorna. Hade de vänt sig om och sett oss så skulle de ha tyckt vi var två idioter som nästan sniffade på badbyxorna. Vi vågade inte ta risken att titta över axlarna så vi nästan kröp ut från affären och sprang snabbt ut till vår bil. Puh!!

Då bestämde vi oss för att geocacha lite i Borlänge. Bilder kommer till nästa inlägg!

Svalan

Där jag satt på ett strup lutande mot klippväggen,
framför mig såg jag havet så långt mitt öga kunde se.
Horisonten låg långt bort. Någonting störde horisonten.
Kanske Bornholm?

Snett till höger kunde jag se bukten från Ystad. Land och
strand långt bort. Mitt på havet vilade ett stort lastfartyg.
Nej, den låg inte helt stilla. Sökande efter någonting gjorde den.
Fartyget flöt, så stort och kraftfullt.

Till vänster såg jag ett stängsel som gick ut mot
havet. Taggarna satte på dessa metalltrådar. Det fick mig att undra
om det fick stå där? Så fult och hånfullt mot havet.

Nedanför mig såg jag sanden och stenar. Vågorna försvann
ut tillbaka till havet. Trästockar låg och balanserade mellan att
förflytta sig uppåt mot stranden eller dra tillbaka ut mot det okända.
Sanden såg så varma ut efter solens intensiva strålar.

Överallt såg jag svalorna som flög. Snabba vindslag och med hög
hastighet, ibland med lägre hastighet flög de överallt.
Om jag räckte fram min hand skulle jag kunna fånga in en svala. Få smeka
på den men jag tror att jag skulle bli ful och skrämmande som taggstängsel.
Jag skulle också vara stor och kraftfull som fartyget.

Därför drog jag fram min kamera för att frysa en bild av en svala.
Det var svårt då de flög för fort och var överallt.
Men många klickar tog jag.

Väl hemma igen bläddrade jag genom bilderna, några bra och några dåliga.
Flesta var dåliga och suddiga. Dock var det en av dem som fångade mitt intresse.
En svala såg på mig och gjorde en bedömning av mig.



Var rädda om er, på återseende!