Kapplöpning

Idag red jag Börje ca 1,5 mil men det tog 2,5 tim!!! Dels på grund av att dagens spöken bestod av trafikskyltar och vägarbetsskyltar. Han vägrade prombt att passera dessa skyltar. Det var bara att vara envis och inte låta honom bestämma vilket håll vi skulle ta.

En underbar ridväg med mycket trav och galopp på vissa sträckor och skritt när vi red genom byn och över väg 13. På vägen hem finns det en perfekt sträcka för galopp. Stigen löper precis bredvid en grusväg. Börje galopperade fint tills en bil dök upp bredvid, jag såg ungdomar som vinkade och hejade på oss. Bilen saktade ner till Börjes fart. En tävlingsmänniska är jag så drev jag på Börje ännu mer. Börje släppte loss och galopperade ännu fortare, ungdomarna i bilen vrålade och appålderade. Rakt framför oss slutade stigen tvärt och stora buskar låg där som en vägg. Jag satte ner mig på sadeln och började att bromsa ner Börje.

Men han slutade inte, han saktade inte ner farten och var helt inne på att galoppera rakt fram. Då fick jag vråla och drog med tyglarna för att få honom att svänga till höger. Jag gjorde nog många fel på ridtekniken men jag var plötsligt rädd att Börje skulle braka igenom buskarna och skada hans ben. Jag tänkte inte alls på mig själv, när jag såg hur buskarna närmade sig med hög fart dök en stor bild framför mig, en saftig räkning från hans veterinär och en lång rehabilitering för Börje. Hans frambenen hade trampat ner på kanten till buskarna tills han började att bromsa och gjorde en kraftig gir till höger.

Jag tror nog att ungdomarna i bilen trodde vi skulle rusa igenom buskarna .. Synd jag missade deras min när de försvann längre fram.

En härlig ridtur hade jag idag. Med många olika slags miljöer och Börje var genomsvettig när vi kom till stallet.

Såna här stunder gör att jag orkar att ta itu med vardagen. Jag vågar inte ens tänka hur jag skulle ha det om jag inte haft Börje...


Jag försökte ta en bild på ett rådjur som stod där. I allafall var det underbart väder idag.


Ta hand om er!

Älskling...

Jag hittade denna korta dikten

Älskling
Du gör mig hel,
Du gör så jag ser,
Du gör så jag står på mina egna ben
Du gör mitt liv så himla mycket bättre
Författaren: okänd

Jag tar en dag i taget, ett ögonblick i sänder.
Jag saknar dig, jag härdar ut för du finns.
Avståndet spelar ingen roll för vi har framtiden framför oss.

Det är bara denna ovana känslan som jag har nu som gör det svårare för mig.
Just nu.

Jag vet inte exakt vad det är för känsla som jag har just nu.
Oron. Nervositet. Tomheten. Ensamheten.
Saknaden.
Men också spänningen.

Mest av allt önskar jag dig lycka till!
Vi ses snart igen!

Mera bilder från tömkörningskurs

Dag 2 på kursen dök en trevlig kvinna upp, en kompis till Elise. Hon tog grymma bilder på Börje, se härnedan:








Fotograf: Lena Enering
Hemsidan: http://www.enering.se/

Tack Lena för bilderna...

På återseende!

Tömkörningskurs

I helgen som varit gick vi på en tömkörningskurs för Göran Lindstrand. Egentligen var det inte planerat att jag skulle åka dit på kursen men efter helgen var jag glad att jag åkte dit. Jag fick höra trevliga saker om Börje, att han är en fin häst och att vi två passar så bra ihop.

Ett litet utdrag från ett samtal mellan mig och någon:
Hon: "Börje är en fin häst, du har gjort ett mycket bra köp!"
Jag: "Hm, det var av ett slump jag hittade honom."
Hon: "Då hade du tur!"

Göran Lindstrand är tydligen en välkänd person, alla visste vem han var utom jag. Av den lilla information jag fick är han mycket bra på tömkörning och ridning. Han har utbildat många hästar i Flyinge där han var anställd och att han är den 5:e generation som jobbade med tömkörning.

Jag tycker gav mig så mycket från helgen, filmen härnedan är från lördag och jag beklagar att jag inte filmat på söndagen också för det gick mycket bättre för Börje.



Man får så mycket utifrån tömkörning, jag kände att min kommunikation med hästen blev bättre. Hans rörelser blev bättre. Balansgången blev bättre. Mjukare rörelser och på köpet får jag också lära mig att kunna tidigt bedöma hur Börje mår. Jag känner att tömkörning kommer att bli ett måste för mig och min hästhållning. Jag har redan anmält till två andra tillfällen för en uppföljning och ytterligare kurs för Göran Lindstrand. Samt har jag också anmält mitt intresse för att åka och lyssna på Marie Kahrle, även hon är från Flyinge och har allt med tömkörning att göra. Hon tävlar internationellt i både enbet par och 4-spann. Hon ska visa tömkörningens konst, en clinic för oss.



På återseende!

Om jag kunde drömma...

... av Stephenie Meyer.

Jag kunde till slut inte låta bli att läsa boken trots jag försökt att undvika den. Böcker från Wahlströms vill jag gärna undvika att lösa för jag anser att de böcker som är tryckta hos Wahlströms är ungdomsböcker. Jag kände mig först lite för gammal för att köpa denna bok. Men jag hade hört här och där att boken är en beroendeframkallande läsning.

Till slut föll jag ner i gropen och köpte en bok, den första delen av serien Twilight. Jag tänkte jag skulle börja att läsa en bok och faktiskt måste jag få säga denna bok är en fin kärlekshistoria mellan en vampyr och en människa. Det enda som fortfarande stör mig är att människan är 17 år gammal i boken. Hon är lite för ung för att träffa en livskamrat enligt mig men å den andra sidan var jag ju 17 år gammal (år 1994) när jag först blev kär i en pojke som blev till min man 11 år senare (år 2005). Jag tycker det är så romanstiskt att man tidigt träffat sin själfrände.

Boken är en beroendeframkallande och jag har redan beställt den andra delen av serien, om den är lika bra så ber jag att få låna resten av böckerna av min systersdotter (som är 15 år gammal) som hade läst och rekommenderat böckerna för mig.

På återseende!

Angående mitt förra inlägg...

.. detta handlade mest om mitt jobb. :)

Hur jag känner mig kring min arbetssituation, det pågår en omorgansination (som är ett finare ord för problem *blink*).

På återseende!

Ulrika fronten

Plats: Drakamöllan september, 2009 Fotograf: Ulrika Granström

Människor får en svacka eller flera svackor någon gång på hela sitt liv. Sista halvåret har jag haft det ganska jobbigt, åkt nerför backar så fort jag klättrat upp. Alltså kändes det som någon gång under våren hade jag snubblat nerför en klippkant och rullat ner. Bara ner och inte kunnat få stopp på rullandet, allting virvlade framför mig. Hur mycket jag än försökte att få grepp på någon rot som stack ut från klippväggen för att stanna, mina händer var väl för svettiga för det kändes som att hur jag än försökte få en fast grepp gled jag bara nerför. Det var så jag kände mig. Sanden och dammen som yrade, min kropp som ramlade hjälplöst ner och slog på allt som fanns på vägen.

Under sommaren kunde jag äntligen börja bromsa upp och börja denna mödosamma klättring upp, då och då snubblade jag till och ramlade bakåt några steg. Men det var bara att kämpa och fortsätta att klättra. Ibland hände det att jag ville bara att ge upp, särskilt ett par gånger hade jag varit mycket nära att bara släppa om greppen och luta bakåt för att falla ner mot någonstans igen. Många saker fick mig att fortsätta att kämpa upp, mina hundar, mina hästar, mina katter, Thomas, min familj och underbara stunder som att åka till Drakamöllan eller rida i Haväng. Vara ute i skogen eller nära havet. Vackra glimtar dök upp hos mig och då orkade jag att gå framåt igen.

Idag kan jag se klippkanten där jag hade för ett halvår sedan snubblat över. Jag försöker nå dit och kravla över kanten för att sedan hoppa och jubla att jag klarade det. Att jag överlevde!

På återseende!